Gästinlägg: Att sjunga teets lov

av Louise den 09 april 2010

Jag lärde mig aldrig att dricka kaffe. Försökte jag? Kanske. Jag satt i skolans kafé och smuttade och grimaserade lite om vartannat. Men jag förstod nog aldrig meningen, varför jag skulle lära mig att få i mig den där illasmakande vätskan.

Det var en annan sak med te, redan från början. Då var det A som var te-experten, som kokte mjukt och sött chai på riktigt vis. Lät kryddorna och teet sjuda ihop på spisen hemma hos hennes föräldrar. För vi bodde fortfarande hemma då, när tedrickandet började.

Till teet hörde också pratandet. Ni vet det där lugna sättet att samtala på, när man kan dricka en klunk, låta tystnaden finnas, och sen börja prata om vad som helst. Och fortsätta hela natten. Jag tycker om att sitta så, insvept i mjuka filtar och vänskap, med en kopp te i handen. Det är som om det innehåller allt det viktiga och vackra livet har att ge. Utan te skulle det inte bli samma sak. Och med kaffe? Jag tror man skulle bli rätt speedad efter ett par kannor. Men jag vet ju inte säkert, jag föredrar att slippa prova.

När jag lite senare flyttade hemifrån fyllde jag skåpen med Kobbs teer, men så småningom blev jag en sån som rynkar på näsan åt de överparfymerade teerna som säljs på ica. Som helst står med näsan nerstucken i burkar med löste på Pappas te eller möjligen på Five o’clock. En sån som vill lukta sig igenom halva sortimentet innan jag kommer fram till vad jag är sugen på. För en god kopp te måste inte bara vara god, det måste vara rätt smak till rätt dag. Och dessutom måste den tillagas med fingertoppskänsla. Så det inte blir blaskigt, men inte heller beskt.

Kanske är det detta inlyssnande, att det måste få bli lite omständigt att göra te, som gör att det faktiskt verkar som om tedrickande minskar stress. Och kanske är det därför man just över en kopp te pratar så bra. För att omsorgen finns i luften, och för att man fått tid att varva ner och landa en smula först, redan innan man satt sig med sin kopp.

Te behöver ju inte vara hänvisat till nätter fyllda av samtal hemma hos en vän. Det går att dricka lite varstans. Att bara slinka in på närmaste café och förvänta sig en god kopp är däremot överilat. Varje gång jag köpt chai på Espresso house sitter jag där och funderar på hur jag kunde göra det misstaget. Igen. För jag har gjort det många gånger, jag läser ordet ”chai” och min hjärna kopplar ihop det med det som A brukade laga, då för längesen. Chai på Espresso house har inga likheter alls med det. Det har faktiskt väldigt få likheter med te överhuvudtaget. Det är ett sötsliskigt pulver utblandat i varmt vatten.

Det bästa är de ställena som specialiserat sig på te. Som vet vad de sysslar med. Som Teapot i Kristianstad, där man får kannor med te till sina scones. Jag kan drömma mig tillbaka dit ibland, men har sällan vägarna förbi numera. Och det finns ju ställen här i Malmö som också har ok te. Simpan är nog mitt tips för dagen. Eller Emrik’s som ligger vid St Knuts torg, och som har gott chai i stora koppar. Chai utan den beska smaken av besvikelse, och dessutom för en billig peng eftersom det ligger ett stenkast från det som räknas till centrum.

Jag tycker nog ändå bäst om att dricka mitt te hemma. Te som jag valt ut i någon av affärerna med många burkar att lukta sig igenom, och som efter noga övervägande fått följa med mig hem. Där jag i lugn och ro kan ge teet den omsorg det behöver för att bli bra. Vissa dagar börjar med en kopp till frukosten som nästan är perfekt. Såna dagar kan bara bli bra. Kanske får jag till och med saker gjorda dagar som börjar så. Som att allt flyter på av bara farten, tex att skriva färdigt den här texten som legat halvfärdig en månad.

Om jag tänker lära mig att dricka kaffe för att få upp min effektivitet lite? Nej. Jag tror inte det. Jag har inte bråttom. Skulle jag få lust att varva upp min kropp med ohälsosamt mycket koffein har jag hört att det finns tabletter på apoteket. Och jag har nog fortfarande inte förstått meningen med att dricka kaffe. Hur skulle det kunna bli bättre än te?

/ Linnéa

Fikabloggen tackar för det här fina inlägget om te. Linnéa har verkligen fyllt ut en stor lucka på bloggen. Det är nästan, men bara nästan, så att man blir sugen på te… Hälsa på Linnéa på hennes blogg: www.lugnadig.nu!

Lämna en kommentar

Föregående inlägg:

Nästa inlägg: