Gästbloggare: Fikan jag håller högst

av Jesper den 28 juni 2010

Camilla på vanligtvis.se gör oss äran med ett gästinlägg så här i jubileumstider. Läs och njut! När ni är klara så kasta er över till vanligtvis.se och läs fler texter av högsta kvalité.

Jag ligger steget efter min sambo att bidra som gästbloggare på Fikabloggen. Det har inte varit av ovilja utan enbart för att jag har funderat på var mitt favoritfik ligger. Det är nu inget jag legat sömnlös för. Har sömnen varit mindre bra är det inte fika som snurrat runt i alla fall.

Jag har tänkt att jag är glad i några olika fik mitt i Göteborg. Jag har också tänkt att jag envisas med att gå till ett som serverar mindre goda upplevelser, men som ligger så till att det blir enkelt. Minsta motståndets lag ligger alltför ofta nära till hands för undertecknad för att det ska bli charmigt.

En annan vinkling som har föresvävat mig är att jag under inomhusfika-tiden snöar in på morotskaka. Men att lägga ut texten kring mina egna hang-ups kanske inte ska vara under rubriken ”fika” utan snarare tvångstankar och då är vi troligen en bit från ursprungstanken.
Till mitt försvar, då ovan text kan göra en vettig läsare lite ”skedd-i-böx”, d.v.s. vilja springa fort, långt bort från undertecknad, när jag vidrör mina hang-ups. Att ha dem är säkert inte unikt men att nedteckna dem för läsning av omvärlden kan ju bidra till en undran om det smittar, veåfasa!

Jag vred lite på det och ställde mig frågan, hur ser min favoritfikamiljö ut? Den blev så mycket enklare att svara på.
För jag är en notorisk ute-fika-variant av mänskligheten. Jag kan uppskatta en kall, stilla vinterdag med varm choklad och nåt gott tilltugg. Då är miljön också stilla, den vilar sin vintervila i väntan på den fägring vi står mitt upp i nu.
Attributen vid den fikan är termos för varmhållning, underlägg för att överskottskilona inte ska bli kalla. De är så mycket svårare att värma på egen hand. Nu menar jag inte att någon annan ska se till att jag håller värmen. Dessutom vill vän av ordning, vi låtsas det är jag för en stund, klargöra att jag menar att det är svårt att hålla värmen och inget annat. Mest för den som ser annorlunda ut i skallen än att bara ha fika i åtanke.

Är det rejält kallt drar jag mig alltså inte för att klä mig på ett sätt så att Michelingubbarna ligger i lä, men det ingår i vinterutflykten och utgör enbart de rätta förutsättningarna för att njutningen ska kunna infinna sig.
När jag nu sitter och skriver dessa rader, i linne och shorts, ser jag min goda vän och mig som är ute vintertid och fikar. Ingen av oss är rädda för väder utan trivs med att inandas frisk luft oavsett årstid.

Lusten och fägringens årstid kan få mig utomhus lätt som en plätt. Det kan vara på balkongen i solen med favoritkaffemuggen på morgonen. Det kan vara på en gräsmatta i närheten av min bostad. Men om jag får välja fritt ur hjärtat inkluderar jag naturen. Saltvatten och tång gör ju något med mig. Det sitter längtan, minnen och så mycket känslor i den miljön. Min goda vän har liknande minnen så när vi drar iväg ut, samlar brasvirke och gör upp en eld är humorn nära till hands och vi kan berätta de mest galna gemensamma historier för varandra.

Elden är min fascination men min goda väns intresse ligger mer åt det förhäxade hållet. Hon går under namnet pyroman för oss och är en fena på att få eld i det mesta. Nu ska ingen tro att det sker med ohejdad gränslöshet och heller inte ska hon stå anklagad för några anlagda bränder. Dock kvarstår, att hon och min son, också han innehar stora anlag för pyromani, är de som står för själva antändningen när vi eldar ihop.

Då är det en barnslig glädje som sprider stämning och jag bara trivs. Det är lätt att vara den som finns med i det sammanhanget. Mat&fika är det som gör’et, det sätter pricken över i:et, det ramar in en naturupplevelse som sätter sig i kroppen och jag kommer kunna minnas det när de släpar mig till ålderdomshemmet.

(En avstickare, jag ser mig släpad och jag skriker och viftar som en galning medan mina barn försöker intala mig att de inte orkar ha mig boende hos sig varannan vecka. Hotet uppfanns under en tid som singel när min dåvarande praktikant gav mig den ljusa idén, vi skilsmässoföräldrar kan minsann hota med det värsta tänkbara om inte… smart, tänkte jag och hakade direkt på den idén, inte lika uppskattat hos avkommorna ska sägas.)

När nu dofterna sprids i luften, visserligen har min favorit syrenen blommat ut, men allt det andra som tar vid är inte heller att förakta, då hämtar jag kraft, då trivs jag. Mina foton talar för hur min favoritfika kan se ut. Inramningen är det viktigaste, emellertid förhöjer hembakat till kaffet upplevelsen. Egengjorda blåbärsmuffins med vaniljsocker i, är en klar favorit i nuläget, men det kan skifta.
Morotskaka är alltså inte ett måste, även om leendet når oanade höjder när den finns med i ryggsäcken.

Ihop med fikat sker en betraktelse av naturen, inte så sällan hittas fantastiska detaljer att vilja fästa i kameran. En lyckad höjning och underlättar för trög minnesdel i hjärnan.

Se och känn själva.

Lämna en kommentar

{ 2 trackbacks }

Föregående inlägg:

Nästa inlägg: