Vi tackar idag en av våra favorit-gästbloggare för ett cafébesök i Munka Ljungby. Rune är vår bästa guide till norra Skånes caféutbud och med tanke på hans erfarenhet av fika så är han en pålitlig vägvisare. Läs och njut!

Typ av kafé: Traditionellt lantkafé, dock moderniserat
Kanelbullestatus: Tillgång finns.
Hört: Kan vi detta nu?

Konditori Centrum ligger i centrala Munka Ljungby och är enligt utsago en av de äldre konditorierna i byn. På senare tid har konditoriet renoverat visa delar bl.a. själva butiken och sittplatserna ut mot huvudgatan. Övriga salar är lämnade orörda och ser nästan ut som matsalarna på ett gästgiveri. Så oavsett om du vill sitta modernt eller kanske föredrar den mer rustika framtoningen så kommer du bli nöjd.

Utbudet är inte det största men man bör nog komma ihåg att Munka Ljungby inte har den största kundkretsen heller. Kafékulturen har inte riktigt slagit igenom i samma utsträckning som i Ängelholm (som ligger 10 km bort) utan många kunder köper kakor och kaffebröd med sig hem i stället. Detta har också präglat utbudet. Vetekransar är klart överrepresenterade men det finns även en del smaskiga kakor. Och kanske viktigast, så fanns det semlor. En semla och kaffe kostade 35 kronor vilket är mycket prisvärt. Kaffet serverades av personalen vid bordet ur porslinskanna och räcker till ungefär 2,5 koppar per man. Personalen var för övrigt trevliga och serviceinriktade. Semlan var god. Grädden var fast och där fanns ett distinkt lager mandelmassa i botten som jag personligen gillar.

Till det övriga sortimentet hör även räkmackor för ungefär 75 kr, köttmackar för runt 50-lappen men även chokladpraliner som kostar runt en tia styck. Det var dock inget jag provade på vid detta besöket.

Prisvärdheten på grundutbudet är under alla omständigheter mycket god. Du får en rejäl fika till en billig peng. Detta är ett stort argument för att besöka konditori Centrum.

Konditoriet har ingen hemsida som jag lyckats hitta men givet storleken på den här lilla byn så är det knappast förvånande. Detta är en typ av konditori som man ofta ser ute på landet. Utbudet är avskalat, det fanns ingen espressomaskin och någon annan kaffesort än Zoegas kan du bara glömma. Men överlag, om jag får generalisera lite, så är befolkningen på landsbygden inte benägen att betala dyra pengar för exklusiva kaffesorter eller många olika sorters kakor utan de här små konditorierna, som Centrum, får helt enkelt fokusera på det som säljer.

Konditoriet ligger cirka tio minuter från E6:an och Ängelholms-avfarten och kan vara ett lämpligt utflyktsmål för alla som tröttnat på bensinmackarnas automatkaffe. Dessutom kan besökaren få uppleva charmen av en sömning småstad som Munka Ljungby.

Välkommen åter! Det säger vi till Thomas från bloggen vanligtvis.se. Den här gången har Thomas filosoferat kring fikapauser. Stort tack för dina bidrag Thomas! Glöm inte besöka Thomas & Camillas blogg www.vanligtvis.se och läs riktigt välskrivna inlägg om högt och lågt.

Det finns fikapauser och det finns fikapauser. Just nu har jag en paus från fika. Nå, inte kaffet ska sägas, men det där söta bredvid. Ska mina ben belastas med några färre kilon under Göteborgsvarvet måste jag gå ned lite, det söta spelar in där och mina knän ska palla några år till är det tänkt.

Det är inte så farligt egentligen. Jag uppskattar en enkel svensk utan kaka med. En svensk är mitt namn på en kopp svart kaffe utan socker eller mjölk, väl medveten om det motstridiga i att kalla något som kanske kommer från Kenyas sluttningar för just detta.

En svensk med påtår och tretår kostar 22 kronor på exempelvis Kvarnpiren. För de 22 kronorna kan jag tänka massor med avkopplade Facebookbefriade tankar hur länge jag vill. Jag kan sitta där med mitt eget huvud och fastna i ett fånigt, storögt stirra genom fönstret. Jag kan faktiskt sitta så oerhört stilla att jag efter ett tag inte längre känner kroppen mellan höften och axlarna. Det är en lustig känsla ska jag säga. Jag undrar om jag är ensam om detta, kanske kan läsarna berätta om liknande?

Som sagt, kakan behövs inte alltid. Det är lite som att börja dra ned på salt i maten för att känna smaken av det andra. Nu får kaffet sin egen stund med mig. Vi kan lära känna varandra på ett annat sätt än när vaniljdrömmar och morotskakor konkurrerar om utrymmet.

Att bara ta en kopp utan tilltugg är nog ändå lite av ett tabu – som att gå ensam på bio. Ser man mig med min ensamma kopp kanske man tror att jag är galen. Det kanske jag är också – med de tankarna jag sitter och tänker.

Det ska också tilläggas att jag fyller 40 år den 25 mars!

Thomas från bloggen vanligtvis.se är återigen här med ett gästinlägg! Den här gången har han besökt Piren. Vi alltid lika glada och stolta att få ha Thomas med som gästbloggare! Glöm inte besöka Thomas & Camillas blogg www.vanligtvis.se och läs om många olika intressanta ämnen.

Jag och sambon har ett favoritcafé nere vid kajen i Eriksberg, Kvarnpirens konditori & café. Nå, det finns nog mysigare, men det är det fräschaste och närmaste för oss. Dessutom ligger ostindiefararen Götheborg precis utanför, vilket medger en spännande utsikt som byter skepnad under året.

Jag brukar smyga mig in här även om Camilla inte är med – på barnvagnsturerna som jag som pappaledig kan/måste/vill ta med den lille. I dag var sömnen stor i vagnen och jag kunde därför lämna den utanför fönstret under ordentlig uppsyn på bekvämt avstånd. Att ta in honom och dra i kläderna på ett sovande barn är bara dumt om det kan undvikas.

Så här långt in i hamnen kom inte originalet till ostindiefararen, det var alldeles för grunt då det begav sig. Nu, efter stora muddringsarbeten plöjer stora färjor fram här och gör inloppet vardagsdramatiskt i Göteborgstappning. Här far personfärjorna i skytteltrafik mellan Lilla Bommen vid operan och Klippan, där Götheborg en gång lade till i lerbottnen i sin ursprungliga hemmahamn.

Dessa personfärjor hör till lokaltrafiken och som gäst i staden är det bara att sms:a till sig en biljett som håller för en och en halv timme (GV till 72450). Puttra fram och tillbaka tills du är nöjd, och glid sedan in till färjeläget i Eriksberg och ta den korta promenaden till Kvarnpirens konditori & café, som det här fiket alltså heter. Är man här vid rätt tillfällen kan man unna sig en guidad tur på båten. Annars är det fint att promenera längs kajen, kolla den gamla, och ganska enorma bockkranen, eller kanske gå upp på Slottsberget.

Kvarnpirens konditori & cafés insida är som sagt fräsch, och med sin maritima inredning matchar man den vackra båten utanför. Inte utan för alltså. Om man kisar lite kan man låtsas att man sitter i just en ostindiefarare. Den avlånga lokalen påminner med lite fantasi om insidan på ett fartyg, även om jag tror att det var lite av en lyckoträff att det blev så när man valde det maritima stuket. Fönstren känns nästan som stora kanonluckor.

Hela kajen är annars ett relativt nybyggt område där alla som bor där har fina bilar, fina kläder och fina frisyrer. Alla springer också hela tiden – eller går med stavar. Det är ganska charmigt trots det moderna snittet, och även från de där färjorna kan man kisa och ana en dold Hansastad bakom de moderna fasaderna. Mellan husen har man under sommartid gott om välvald blomsterprakt och buskar av olika slag.

Utbudet på Kvarnpirens konditori & café då? Det är inget dramatiskt alls. Lokalen är stor för det lilla sortiment de har bakom glaset. Men det är smakligt, kaffet är inte bränt och det finns en passande glassdisk till sommaren. Barn och vagn får man lätt in på den rena toaletten och nyckeln hänger förstås i en för Götheborg tidstypisk trätalja. Personalen är också välkomnande och trevliga.

Väl värt ett eller flera besök, kanske mycket för att det inte finns så mycket konkurrens på den här sidan Göta älv.

Foto i det här inlägget, Thomas Olausson.

Några länkar:

• Kvarnpirens konditori & café
• Kvarnpirens konditori & café på cafekartan.se
• http://www.soic.se/
• http://klippan.hagmanstorp.com/Ostindiska%20Kompaniet.htm
• www.opera.se
• http://sv.wikipedia.org/wiki/Eriksberg,_G%C3%B6teborg

Thomas från bloggen vanligtvis.se är en grymt bra bloggare och han har tidigare bidragit med ett par gästinlägg här hos oss. Nu har vi återigen äran att presentera ett gästinlägg om Höstfrukost på Eriksbergsfiket. Vi säger tack och bock till Thomas! Glöm inte besöka www.vanligtvis.se och läs om många olika intressanta ämnen.

För någon månad sedan provade jag att gå runt med min son alldeles på tu man hand. Han i selen och jag med osäker men tyglad panik. Då upptäckte jag ett hörn med ett fik – Eriksbergsfiket.

Medan jag stod där och betraktade synen kom det ut en kille som bara måste vara iranier. Jag tror det var vänligheten själv som ställde sig där på trappen och förklarade sin verksamhet, och mycket riktigt, min fråga om grötfrukost besvarades med ett jakande och jag bestämde mig för att återkomma inom kort.

Nu bor jag fyra och en halv minuts promenad därifrån, så rimliga tillfällen att inta frukost på detta fik är få. Man stannar ju oftast hemma eller fortsätter dit om det är så nära.

För ett par dagar sedan inföll det i alla fall. Kollegan Mathias gick av en rad nattpass och ville ta en fika innan hemresan. Perfekt, lagom tills han var framme med buss 16 på Säterigatan (Danaplatsen för att gå av vid fiket) hade jag nämligen klarat av sonens morgonmatning, tvätt och paketering.

Det var en kanonfin höstdag för att umgås med en god kollega, promenera med barnvagnen (som vi för övrigt köpte av denne kollega med sambo) samt äta frukost på ett fik.

Jag tyckte lite synd om denne trevlige och förmodade iranier, vi var nämligen de enda där. Det var kanske tur i sig, för han verkade inte så rutinerad i sin grötservering. Det vill jag dock påpeka att det inte gjorde något alls. Här snackar vi total uppmärksamhet och service! Dessutom var det hembakta brödet med pålägg fantastiskt gott. Kaffe med påtår och tretår, juice (God Morgon kanske?), ägg med kaviar, havregrynsgröt samt denna goda macka med ost och skinka var faktiskt värt 65 kronor. Den förmodade orutinen gick dessutom inte ut över oss, det blev bara så väldigt många steg för honom i denna lilla, lilla lokal.

Egentligen fanns det ingen plats för barnvagnen inne, men den makades in utan mothugg, om än med bekymrad min. Man måste forcera en besvärlig trapp om man vill ha in den nämligen.

Det här fiket ligger vansinnigt fel. Det är inget man vanligtvis råkar passera när man letar nya fikaställen. Konceptet skulle nog ge mer avkastning på en mer frekventerad plats. Men jag tycker ni ska ta er dit och uppleva denna vänlighet själva. Upplevelsen här var större än på många mer centrala (läs hippa) ställen. Texten ”Vi hälsar er hjärtligt välkomna med ett glatt och personligt bemötande varje gång!” på hemsidan, är för en gångs skull mer än en patetisk reklamfloskel.

När ni sedan har ätit upp kan ni ta en promenad ner till Eriksbergs kajer och kanske titta på Ostindiefararen som ligger där. I nära anslutning till den ligger även Pirens café som jag ämnar återkomma om vid tillfälle.

Hitta till Eriksbergsfiket med hjälp av hitta.se! Du kan också använda dig av vår cafékarta.

En av våra trogna favoriter som gästbloggare är Rune och han vidgar som vanligt våra geografiska cafévyer med att idag recensera ett café i Höganäs. Vi tackar och bockar för inlägget! Själv blev jag ganska sugen på den där jordgubbsmoussetårtan…

Typ av café: Nyfräscht kakfik.
Kanelbullestatus: Närvarande.
Hört: Med spatel menar vi kulor

Jag har besökt Kakboden redan innan de nuvarande ägarna tog över 2009 och har alltid varit nöjd med besöken, men jag måste medge att stället verkligen fick ett lyft i och med de nya ägarna. Man har bland annat bytt ut de gamla möblerna och gett caféet en fräschare känsla.

Sommartid finns där även en uteservering där du kan blicka ut över Sundstorget i Höganäs. Det är måhända ingen upphetsande upplevelse men man kan utan tvekan spendera en slö eftermiddag här utan att skämmas.

Utbudet består av kakor, tårtor och glass. Glassen finns tio smaker och är överlag mycket god, helt i klass med glassen som serveras på Is à Bella t.ex. Du köper dock inte glassen i kulor som brukligt utan i spatlar. Så istället för tre kulor glass får du tre spatlar glass. Lite förvirrande men i slutändan har det ingen betydelse. Du får ju din glass trots allt.

Där är ett stort utbud av både kakor och tårtbitar att välja på. Jag har gått igenom stora delar av sortimentet och har varit nöjd med allt jag provat.

Vid mitt besök högg jag in på en räkmacka, en jordgubbsmoussetårta och en kaffe. Allt det kostade mig 108 kr vilket givetvis är en slant men är i sammanhanget ganska billigt. På ett centralt konditori i Malmö pyntade jag 129 kr för en räckmacka och en kaffe. Vid Flickorna Lundgrens på skäret vill de ha 95 kr för en stackars räckmacka. Sammantaget tycker jag att kakbodens priser är rimliga sett till kvalitén du får på det som serveras.

Räkmackan var med beröm godkänd, brödet var färskt och de hade inte snålat med räkorna. Jordgubbsmoussetårtan var riktigt god, luftig och fin. En perfekt avrundning efter en ganska bastant macka. Bryggkaffet var OK. Värt att notera är att de inte har kaffet på värmeplatta utan i en större värmetank. Jag tycker att det håller smaken bättre på det sättet. Deras latte är också godkänd och kan drickas utan risk.

Det enda negativa jag kan komma på är att det kan vara ganska långa köer sommartid. Det beror på att många glider in för att köpa glass vilket kan ta tid. Notera att det är kölappssystem så glöm inte att ta en nummerlapp det första du gör. Kika gärna in på Kakbodens hemsida!

Här på Fikabloggen har vi med glädje tagit emot gästbloggare! Vår flitigaste gästbloggande vän är Thomas från vanligtvis.se. Nu har det blivit dags att bjuda tillbaka och idag publicerades mitt första gästinlägg på vanligtvis.se. Läs om

”From som ett lamm” på www.vanligtvis.se

När du läst det inlägget så är du naturligtvis nyfiken på vad Thomas och Camilla skrivit för gästinlägg här på Fikabloggen:

• Fikan jag håller högst – av Camilla
• Den första koppen kaffe – av Thomas
• Brogyllen i Göteborg – av Thomas
• Café kringlan i Göteborg – av Thomas

Camilla på vanligtvis.se gör oss äran med ett gästinlägg så här i jubileumstider. Läs och njut! När ni är klara så kasta er över till vanligtvis.se och läs fler texter av högsta kvalité.

Jag ligger steget efter min sambo att bidra som gästbloggare på Fikabloggen. Det har inte varit av ovilja utan enbart för att jag har funderat på var mitt favoritfik ligger. Det är nu inget jag legat sömnlös för. Har sömnen varit mindre bra är det inte fika som snurrat runt i alla fall.

Jag har tänkt att jag är glad i några olika fik mitt i Göteborg. Jag har också tänkt att jag envisas med att gå till ett som serverar mindre goda upplevelser, men som ligger så till att det blir enkelt. Minsta motståndets lag ligger alltför ofta nära till hands för undertecknad för att det ska bli charmigt.

En annan vinkling som har föresvävat mig är att jag under inomhusfika-tiden snöar in på morotskaka. Men att lägga ut texten kring mina egna hang-ups kanske inte ska vara under rubriken ”fika” utan snarare tvångstankar och då är vi troligen en bit från ursprungstanken.
Till mitt försvar, då ovan text kan göra en vettig läsare lite ”skedd-i-böx”, d.v.s. vilja springa fort, långt bort från undertecknad, när jag vidrör mina hang-ups. Att ha dem är säkert inte unikt men att nedteckna dem för läsning av omvärlden kan ju bidra till en undran om det smittar, veåfasa!

Jag vred lite på det och ställde mig frågan, hur ser min favoritfikamiljö ut? Den blev så mycket enklare att svara på.
För jag är en notorisk ute-fika-variant av mänskligheten. Jag kan uppskatta en kall, stilla vinterdag med varm choklad och nåt gott tilltugg. Då är miljön också stilla, den vilar sin vintervila i väntan på den fägring vi står mitt upp i nu.
Attributen vid den fikan är termos för varmhållning, underlägg för att överskottskilona inte ska bli kalla. De är så mycket svårare att värma på egen hand. Nu menar jag inte att någon annan ska se till att jag håller värmen. Dessutom vill vän av ordning, vi låtsas det är jag för en stund, klargöra att jag menar att det är svårt att hålla värmen och inget annat. Mest för den som ser annorlunda ut i skallen än att bara ha fika i åtanke.

Är det rejält kallt drar jag mig alltså inte för att klä mig på ett sätt så att Michelingubbarna ligger i lä, men det ingår i vinterutflykten och utgör enbart de rätta förutsättningarna för att njutningen ska kunna infinna sig.
När jag nu sitter och skriver dessa rader, i linne och shorts, ser jag min goda vän och mig som är ute vintertid och fikar. Ingen av oss är rädda för väder utan trivs med att inandas frisk luft oavsett årstid.

Lusten och fägringens årstid kan få mig utomhus lätt som en plätt. Det kan vara på balkongen i solen med favoritkaffemuggen på morgonen. Det kan vara på en gräsmatta i närheten av min bostad. Men om jag får välja fritt ur hjärtat inkluderar jag naturen. Saltvatten och tång gör ju något med mig. Det sitter längtan, minnen och så mycket känslor i den miljön. Min goda vän har liknande minnen så när vi drar iväg ut, samlar brasvirke och gör upp en eld är humorn nära till hands och vi kan berätta de mest galna gemensamma historier för varandra.

Elden är min fascination men min goda väns intresse ligger mer åt det förhäxade hållet. Hon går under namnet pyroman för oss och är en fena på att få eld i det mesta. Nu ska ingen tro att det sker med ohejdad gränslöshet och heller inte ska hon stå anklagad för några anlagda bränder. Dock kvarstår, att hon och min son, också han innehar stora anlag för pyromani, är de som står för själva antändningen när vi eldar ihop.

Då är det en barnslig glädje som sprider stämning och jag bara trivs. Det är lätt att vara den som finns med i det sammanhanget. Mat&fika är det som gör’et, det sätter pricken över i:et, det ramar in en naturupplevelse som sätter sig i kroppen och jag kommer kunna minnas det när de släpar mig till ålderdomshemmet.

(En avstickare, jag ser mig släpad och jag skriker och viftar som en galning medan mina barn försöker intala mig att de inte orkar ha mig boende hos sig varannan vecka. Hotet uppfanns under en tid som singel när min dåvarande praktikant gav mig den ljusa idén, vi skilsmässoföräldrar kan minsann hota med det värsta tänkbara om inte… smart, tänkte jag och hakade direkt på den idén, inte lika uppskattat hos avkommorna ska sägas.)

När nu dofterna sprids i luften, visserligen har min favorit syrenen blommat ut, men allt det andra som tar vid är inte heller att förakta, då hämtar jag kraft, då trivs jag. Mina foton talar för hur min favoritfika kan se ut. Inramningen är det viktigaste, emellertid förhöjer hembakat till kaffet upplevelsen. Egengjorda blåbärsmuffins med vaniljsocker i, är en klar favorit i nuläget, men det kan skifta.
Morotskaka är alltså inte ett måste, även om leendet når oanade höjder när den finns med i ryggsäcken.

Ihop med fikat sker en betraktelse av naturen, inte så sällan hittas fantastiska detaljer att vilja fästa i kameran. En lyckad höjning och underlättar för trög minnesdel i hjärnan.

Se och känn själva.

Att skriva om fika och se hur Fikabloggen växer för varje dag är extremt roligt och stimulerande. När vi dessutom får hjälp av er läsare att göra bloggen ännu bättre så är det bara nöje och räkmacka. Därför vill jag passa på att lyfta fram några av alla de fantastiska gästinlägg som haft under vårt första år. Läs och njut av deras reportage och funderingar och skulle du vilja skriva ett eget gästinlägg så är du välkommen att kontakta oss på Fikabloggen.

• Flickorna Lundgren på Skäret – Johanna var vår första gästbloggare
• Nya Conditoriet i Örkelljunga – Rune bryter ny mark åt oss på Fikabloggen
• Cafétips och fikaminnen – Annica kombinerar minnen med tips
• Tant Bettys russinkakor – Lotta delar med sig av ett klassiskt recept
• Konditori Tre G i Karlskrona – Dennis undersöker utbudet av fika i Karlskrona
• Fika är vägen – Mikkan funderar över fikats oanade krafter
• Den första koppen kaffe – Thomas på vanligtvis.se gästar oss gärna

Thomas från bloggen vanligtvis.se har återigen bidragit med ett gästinlägg och den här gången handlar det om något så heligt som ”den första koppen kaffe”. Vi är alltid glada att få ta del av dina ord och roliga funderingar! Glöm inte besöka www.vanligtvis.se och läs om många olika intressanta ämnen.

Jag minns när jag inte drack kaffe, jag minns specifikt en brygga i Jämtland då en nyrenoverad ångbåt besöktes. Jag minns att jag blev tillfrågad om kaffe men artigt tackade nej eftersom jag då inte alls anade någon njutning i detta. Det var något förbehållet vuxna och deras egendomliga smak.

Några år senare tog jag mod till mig, och under loppet av en lång natt öppnade jag mitt hjärta för drycken som sedan dess skulle visa sig innehålla båda energi och förtröstan.

Jag lär ha varit tjugo år och nybakad väktare på ett av mina första nattpass. Ett minne väl värt att friska upp när man nu möter nyutbildade kolleger i späda tjugoårsåldern, och som ibland ännu inte har lärt sig vad en riktig kafferast är. Mitt uppdrag denna natt var att sitta i personalentrén på OBS i Fittja när varuhuset fick nytt golv lagt. Det visade sig bli en utmaning. Den trötthet jag överfölls av var brutal. Jag hade kunnat somna stående på huvudet – om inte automaten hade funnits.

Att kaffe skulle ha en uppiggande effekt visste man ju. Det var liksom bara att ta tjuren vid hornen och stolpa dit. Egentligen minns jag inte smaksensationen. Vad jag minns är att det gick åt flera koppar och att skinnet på benen blev så torrt att man skulle kunnat spela luffarschack i mönstret som uppstod. Den vätskedrivande effekten var inte nådig men framför allt höll jag mig vaken.

Jag skulle tro att min tillvänjningsprocess var ovanligt kort. Från att ena dagen vara ett mjölkdrickande fjunyngel, till att dagen därpå dricka kaffe som en gammal skogshuggare, och därtill utan en droppe mjölk i borde väl vara någon form av rekord?

Nu sitter jag i någon form av personalutrymme och kör ett nattpass igen. Många nattpass har det blivit faktiskt. Här finns också en kaffeautomat, som jag nu med erfarenhet vet inte står sig särskilt bra i jämförelse med bryggare, perkulatorer och andra mer mysko manicker som skapar energi och förtröstan. Jag har mindre svårt att hålla mig vaken på natten, men nuförtiden är det svårare att sova på dagen.

Nästa år firar jag tjugo år som kaffedrickare. Det innebär alltså att jag då har varit vuxen i halva mitt liv. När jag sedan har varit vuxen i resten av mitt liv, räknar jag med förtröstan med att det kommer att rullas fram en kaffevagn då och då på hemmet. Och det är bra. För jag somnar så bra efter den sista koppen kaffe.

Vi hälsar Mikkan välkommen som gästbloggare hos oss! Förutom att förgylla vår blogg med sina tankar och reflektioner så bloggar Mikkan annars på ”Njutmat enligt Mikkan” – http://njutmaten.blogspot.com – om nyttig njutmat, både om de lyckade matresorna och havererade experiment. Läs och njut!

Det känns som att jag ruvar på en fin hemlighet, att jag kommit på det mest geniala. Antagligen är jag inte ensam upphovsperson till idén att mata personer man anförtrott med heliga uppdrag med fika för att göra dem glada och nöjda, men det KÄNNS så.

Ni förstår, ända sedan jag och min familj flyttade från Göteborg till Stockholm har vi inte varit ensamma en sekund. Lägenheten har varit fylld av elektriker, stambytespojkar, byggledare, golvläggare, stensättare, målare och besiktningsmän. Vi har knappt haft någon möblering alls och inte kunnat erbjuda ens lite musikunderhållning medan de byggt på det som skulle bli vårt nya krypin, än mindre en stol att sitta ned på då och då. Men, vi har haft vår magiska espressomaskin. Helautomatisk, fullproppad med mörkrostade bönor, ready to serve.

Jag bakade havrekakor med nötter och choklad, och systrarna Eisenmans ljuva aprikosrutor med pudersocker. Och något hände, när jag bjöd alla gubbarna därhemma på kopp fika efter annan. De berättade om hur ofta de inte tas om hand på det sättet, hur de blir gnällda på eller blir inslussade bakvägen. Jag insåg där och då att det är dags att ta hand om de kära hantverkarna, och att fika är vägen som leder rätt in i allas våra hjärtan.

Glöm inte att besöka ”Njutmat enligt Mikkan”!